Här kommer en historia från gamla tider berättad för mig av äldre officerare när jag som nybliven fänrik kom till regementet. Om den är sann eller är en skröna vill jag låta vara osagt, något kan man väl le åt den.

Hugo Nystrand

Tiden var någon gång i början av 1930-talet. Wendisterna hade sommarövningar på Rinkaby Skjutfält och de mörka moln som skulle skymma himlen i slutet av årtiondet gick ännu inte att skymta. Batteriövningarna leddes för det mesta av Wendes duktiga underofficerskår och allt var frid och fröjd. Divisionschefen var därstädes och hade tagit sin sedvanliga morgonritt ner mot havet. På håll ser han en annan ryttare som gör detsamma. Det visar sig var grevinnan Wachtmeister från Trolle-Ljungby. Eftersom regementet av och till lånade godsets mark för skjut- och grupperingsövningar så det gällde att hålla sig väl med en så viktig markägare och här börjar historien. Divisionschefen slår följe med grevinnan och en artig konversation inleds. Nu var det så att divisionschefens häst emellanåt hade en släng av kolik. Och just den här morgonen bar det sig inte bättre än att hästen lade av en riktig ”brakare” när koliken så att säga släppte. Pinsam tystnad inträdde varpå divisionschefen harklade sig och sa: ”Jag ber verkligen så mycket om ursäkt!”

”Oh Herre Gud”, svarade grevinnan, ”jag trodde det var hästen!”

Ridå!

Här kommer en annan historia från gamla tider berättad för mig av äldre officerare när jag som nybliven fänrik kom till regementet. Om den är sann eller är en skröna vill jag låta vara osagt, något kan man väl le åt den.

Hugo Nystrand

Någon gång på 1920-talet, före det att Wendes Ridande Division och musikkår var nedlagda var man på väg att flytta ut till Rinkaby Skjutfält för sommarens övningar.

Mycket materiel var det som skulle förflyttas och regementsintendenten var i lägret för att kontrollera att allt genomfördes på föreskrivet sätt.

En ung subalternofficer kommer med en hästfora om tre vagnar. Han blev stoppad av intendenten som barskt frågade:” Vad har vi i första vagnen?” Subalternen svarade:” Det är punsch till befälet i sommar!” Intendenten mörknade men fortsatte: ”Och vad har vi i andra vagnen?” Subalternen svarade återigen:” Det är punsch till befälet i sommar!” Intendent mörknade och bleknade om vartannat och med gnisslande tänder väste han fram: ”Och vad har vi i tredje vagnen då?” Subalternen svarade:” Det är punsch till befälet i sommar!” Nu kunde inte intendenten hålla sig längre utan röt: För helvete, fänrik, hälften kunde ju ha gått på järnväg!” Fänriken gör stram honnör och säger:” Redan klart, kapten!”

Ännu en historia, som jag fått berättad för mig. På regementet fanns på 1950-60-talet en något originell regementsintendent vid namn K-G Danelius. Om denne hedersman går ett otal historier. Han var känd för att överraska. Vad som är sant får Du avgöra själv.

Hugo Nystrand

Intendent Danelius bar monokel som det original han var. Plötsligt en dag utmanade en överfurir ödet och skaffade även han sig en monokel. Två bärare av monokel på regementet var minst sagt minst en för mycket. Det bar sig inte bättre utan en dag möttes de två så att säga öga mot öga. Vid åsynen av den monokelprydde överfuriren spärrade Danelius upp ögonen, varvid hans monokel landade på kaserngården. Han spände ögonen i överfuriren varpå han med klacken gjorde mos av sin monokel. Därefter sa han till överfuriren:” Jag förväntar mig att Överfuriren gör det samma!” Så skedde också och överfuriren tänkte nog i sitt stilla sinne att han för tid och evigheter tillintetgjort monokelbärandet vid Wendes. Danelius log däremot, tog upp en ny monokel och satte den vid ögat och sa glatt: God eftermiddag Överfurir!”

Följande historia berättades för mig av en som själv var med, nämligen Sture Lennart Asp.

Året var 1950 och Sture Lennart var nyutnämnd sergeant. Det hörde till att man som nyutnämnd gick runt och hälsade på regementets befäl. Det var under den rundan Sture Lennart stötte på Danelius och som alltid hade denne en räv bakom örat. Hälsningen skedde givetvis med honnör där den yngre för upp handen först och tar ner den sist. Sture Lennart gjorde som man skulle – honnör och anmälde: ”Kapten, sergeant Asp återkommen till regementet!” Där kunde allt varit slut men Danelius som givetvis besvarade honnören tog inte ner handen utan stirrade bara på Sture Lennart. Denne fann sig dock och stod kvar med handen uppe. De hade nog inte Danelius räknat med och när två män står och gör honnör och ingen tar ner handen är 20 sekunder en väldigt lång, lång tid. Danelius säger:” Ni är ju för fan inte klok karl!” Sture Lennart svarar:” Inte jag heller, Kapten!” Danelius  tar ner handen , skakar hand och presenterar sig som intendent K-G Danelius, välkomnar till regementet och avslutar med orden: ”Vi säger väl DU!”

K-G Danelius gav upphov till många historier och denna lär vara sann.  .

En representant för Marabou trädde in på Danelius och styckjunkare Sjögrens gemensamma kontor. Mannen hade ytterrocken på så han blev stående i dörren.

Efter någon minut, som måste känts som en evighet för representanten frågar Danelius " styckjunkare finns det någon mer vi i två i rummet?" "Ja det väntar en man i dörren" Danelius tittade på honom men ignorerade honom. Representanten gick då ut o hängde av sig rocken innan han återvände. Samma procedur upprepades. Styckjunkare finns det någon mer än vi två i rummet. Ja det står en man från Marabou i dörren. Danelius "är han rätt klädd?" Ja svarade styckjunkaren, varpå Danelius vände sig till representanten och sa " Välkommen hit mitt namn är K-G Danelius"

När samme Danelius var batterichef lär han ha släppt förbi halva batteriet till en vägkorsning längre fram där de blev invisade på en smal väg av en mcordonnans.

Danelius själv visade in resten av batteriet på samma väg men från den plats där han var. Möte var omöjligt och Danelius syfte lär ha varit att öva backning.