Här följer två artiklar, som varit publicerade i Wendisten.

Wendisten som besökte U 137

Den sovjetiska ubåten U 137 i Gåsefjärden, Karlskrona skärgård i oktober 1981. Foto: ur Blekinge Läns Museum arkiv.

Den sovjetiska ubåten U 137, som gick på grund utanför Karlskrona i Blekinge hösten 1981, blev en världsnyhet och händelsen kom sedan att prägla mycket i svensk utrikes- och säkerhetspolitik för lång tid. Om ubåten kom in på svenskt territorium på grund av oavsiktlig felnavigering eller som en avsiktlig kränkning med olika syften har utretts, både när den var kvar i Gåsefjärden och sedan i flera omgångar av olika experter och kommissioner. Händelsen har också lett till flera konspirationsteorier och allehanda myter om ubåtsjakten i svenska skärgården som pågick med stor intensitet under ca 20 år.

Jag skall inte fördjupa mig i allt detta, utan försöker bara ge mina egna minnesbilder av ”en som var med då” under intensiva 10 dagar i Karlskrona. För att inte behöva ”minnas fel” har jag läst på – se min källförteckning sist i artikeln – i böcker som skrivits om U 137-incidenten samt kollat i några viktiga ÖB-rapporter och informationsunderlag.

Vem är jag Wendisten? Lennart Borg (jag) ryckte in efter studenten i Helsingborg 1961 som befälselev till 1.batteriet på A 3 i Norra Åsum för värnplikten. Det följdes av aspirant- och officersutbildning med fänriksexamen 1964. Wendist ”i praktiken” var jag då i cirka 10 år med sedan tjänst i Milostab Syd och Försvarsstaben, A 8 i Boden, A 7 på Gotland samt ArtSS i Älvdalen. Som Överste 1987 blev jag också chef för ett av A 3´s krigsförband, artilleriregementet A 23, och då åter Wendist igen. Så när ubåten U 137 gick på grund vid Torumskär utanför Gåsefjärden 1981, var jag egentligen inte Wendist. Jag var då överstelöjtnant i Generalstabskåren med tjänstgöring i Försvarsstabens Säkerhetsavdelning med uppgifter inom underrättelse- och säkerhetstjänst. Det var därför jag hamnade i Karlskrona, när U 137 gjorde ”sitt besök”.

Varför just jag i en händelse med en utländsk ubåt? Med ansvar för en enhet inom Fst/Säk hade jag under några år handlagt ärenden om främst utländsk militär underrättelseverksamhet i vårt land. Det var bl a rörande spioneri mot försvarsmakten och försvarsindustrin, med utländska fartyg runt våra kuster, TIR-bilar och polska tavelförsäljare som rekognoserade efter anläggningar, förråd, övningar samt försök av värvning av vår personal. Just den dagen 28 oktober 1981 var jag på väg från Stockholm till Hässleholm för att biträda en kollega ur Fst/Säk vid en pågående rättegång mot två polska tavelförsäljare som åkt runt i Småland, norra Skåne och Blekinge. Som vi bedömde det, hade de systematiskt rekognoserat ett stort antal av försvarsmaktens anläggningar med sina besök för ”försäljning” på märkliga udda ensligt belägna platser.

När jag stod på Bromma flygplats och fick klart för mig att Linjeflygs plan till Everöd var kraftigt försenat, ringde jag till Fst/Säk för att meddela om resan. Jag fick då veta att ”en rysk ubåt stod på grund utanför Gåsefjärden”. Ett besked som kom att helt förändra mina planer för den närmaste tiden.

Efter att jag hade kommit till Everöd några timmar senare, blev det i stället ett besök i Kristianstad hos Militärbefälhavaren i Milo Syd Generallöjtnant Sven Olof Olsson, som gav mer information om vad som hänt. Han ville att i stället för rättegången i Hässleholm skulle jag åka till Karlskrona och ingå i ledningen där kring ubåtsincidenten. Efter en snabb bilresa till Karlskrona, och anmälan hos örlogsbaschefen kommendören Lennart Forsman (som orienterats av MB S om mig), blev det på kvällen en båtfärd ut till U 137 tillsammans med flera andra officerare som kommit ner till ÖrlB S för att förstärka basens resurser. Jag fick då själv se ”U 137 stå grund” – en bild på en belyst ubåt uppe på skäret jag aldrig glömmer (örlogsbasens personal hade satt upp starka strålkastare mot ubåten). 

Därefter följde en lång intensiv vecka med planering kring incidenten, utfrågning av personal på ubåten, analys och rapporter till ÖrlB S, MB S och till Högkvarteret/ÖB i Stockholm. En hektisk och intressant dryg vecka, verkligheten hade nått oss. Det är om detta mina minnen i artikeln handlar.

Marinens analysgrupp fick av C ÖrlB S en direkt uppgift att förbereda utredning om ubåten, det skulle vara både tekniska utredningar och planering av en utfrågning av ubåtens personal. I den förstärkta analysgruppen inför utfrågningarna av fartygsledningen från U 137 (som vi ansåg måste ske) ingick under Kmd Roderick Klintebos ledning bl a Kk Emil Svensson och Övlt Rolf Malm från Marinstaben, Kk Erland Sönnerstedt Fst/Und och jag från Fst/Säk samt biträde av tre inkallade tolkar med Jan Erik Walter från TolkS (som blev den viktigaste tolken för oss). Även andra tekniska experter från Marinen och från FOA kom att ingå. Förberedelserna gällde utöver utfrågning och tekniska undersökningar även det analyserande och administrativa/rapporterande arbetet från ÖrlB S till Högkv. Också var och hur detta med utfrågning skulle kunna ske. Sönnerstedt och jag förberedde t ex lokaler på land (i kasern med möbler och utrustning) att användas, om det blev så att ubåtspersonal kunde lämna ubåten för våra utfrågningar.

Det lika oönskade som oväntade sovjetiska örlogsbesöket gav Lennart Borg och hans kollegor inom Försvarsmaktens säkerhetstjänst ett gyllene tillfälle att studera en sovjetisk ubåt på nära håll. Foto: Blekinge Läns museums arkiv.

Jag själv hade även kontakt med den lokala Säkerhetspolisen, som ansåg att ubåtens intrång i vår skärgård var brott mot lagar och därför skulle de genomföra förhör och utredning. Efter samverkan med Högkvarteret blev det dock följande IKFN (regeringens regler om incidenter i fredstid riktade mot vårt land) att det skulle det vara en militär uppgift. ÖB och Fst/Säk uppfattning var att det var inget brott från enskild person utan en aktion från fartyget/landet. Med en juridisk folkrättslig utredning som grund (gjord av ÖB rättsexperter Bo Johnson och senare även Stefan Ryding-Berg) beslöt regeringen på ÖB förslag att så skulle det nu vara. En fråga som dock långt efter incidenten kom att fortsatt diskuteras och utredas. Man kan enkelt säga att om en enskild utländsk person/soldat kommer in på vårt territorium, kan det vara ett polisiärt ärende. Men med ett förband (t ex en ubåt eller en förbandsgrupp) är det i 1.a hand ett militärt ärende. Säpo lokalt framförde då önskemål att kunna vara med vid de kommande utfrågningarna, men det blev inte heller så. Det var ju inte en polisiär förundersökning som avsåg leda fram till åtal mot person. Vårt agerande enligt IKFN och våra utredningar skulle främst handla om hur och varför ubåten kommit in på svenskt vatten och territorium. Därefter skulle fartyget troligen avvisas som normalt vid denna typ av incidenter. Jag fick ha särskilda möten med åklagare och polis på plats för att hävda vår uppfattning om detta.

Jag hade kommit till Karlskrona civilklädd, men C ÖrlB S ansåg att endast militärt klädd personal skulle delta i kontakt med ubåtspersonalen och ”beordrade” därför mig att bära marin uniform. Med Sönnerstedts hjälp blev jag därför tillfälligt kommendörkapten i flottan (motsv övlt i armén) och fick hämta ut sådan uniform. Detta väckte visst uppseende bland örlogsbasens personal och andra som mött mig tidigare under året i arméuniform vid ett sovjetiskt flygbesök på F 17 i Kallinge. En man i ”lösskäggsbranschen” kan ha olika maskeringskläder skämtade vi.

Redan från första dagarna hade FOA-personal hemligt åkt ut till U 137 och skyddade, inne i en kustbevakningsbåt som förtöjts intill fören av ubåten, utfört mätningar mot främst torpedrummet. Avsikten var att försöka fastställa om ubåten hade kärnvapen ombord. Särskild utrustning flögs ner från Stockholm och med en civil vit Volvo 144 kördes detta ut på vägar så nära vi kunde komma till ubåten (sedan med båt sista biten). När Sönnerstedt och jag höll på med avlastning från bilen (utrustningen täckt av min grå civila överrock och någon annan uniformsdel), såg en journalist vad vi gjorde och frågade ”vad vi höll på med”. Ett enkelt avvisande svar från mig gjorde att intresset försvann. Tur det, tänk om spekulationer om mätningarna kommit ut i media redan då, innan våra utredningar knappt börjat?

Några dagar senare, även detta innan vi haft utfrågning av ubåtspersonalen, blev jag uppringd från C ÖrlB S, som ville att jag personligen skulle komma till honom snabbt. Jag var då ute på isbrytaren Thule som låg för skydd i gattet utanför Gåsefjärden och där vi var i våra förberedelser inför utfrågningarna. Det var lång väg in till Karlskrona och tog sin tid innan jag mötte en irriterad Forsman på hans tjänsterum. Men uppgiften jag fick var mycket viktig och jag förstod då baschefens upprördhet. Det hade sänts en rapport från ÖrlB S till Högkv med resultaten från de mätningar som FOA-personal gjort mot ubåten. Jag skulle enligt Forsman förteckna alla som sett/hört om rapporten och ge dem ”order” att glömma vad de eventuellt läst/hört. Vad man trodde i Stockholm var att bara Forsman själv och Sönnerstedt sett rapporten, men den hade ju sänts från basens ledningscentral. Efter samtal som jag hade med personalen där enskilt och några andra marinofficerare i basens ledning, kom jag fram till att kanske 15 personer (som förtecknades) sett rapporten. De fick order att glömma allt och att inte diskutera detta med någon annan. Så skedde och inget om rapporten som sänts med fax kom ut. En säkerhetsåtgärd som fungerade.  

Då hade även sovjetisk personal (två personer) från ambassaden åtföljda av svensk förbindelseofficer från försvarsdepartementet kommit till Karlskrona.  Forsman hade tagit emot dem på sitt tjänsterum. En något onödig alltför artig visit tyckte jag det var. Vi fick tekniskt söka av rummet och angränsande utrymmen, bl a örlogsbaschefens orderrum, så att ingen avlyssningsutrustning lämnats där ”av misstag”.

Dessa två personer bodde under veckan på Hotell Adlon i Karlskrona, där även flera andra från vår personal hade hotellrum liksom en hel del journalister som kommit till Karlskrona från verkligen ”världspressen”. En särskild informationscentral var anordnad inom örlogsbasen, men media hade på sitt sätt på hotellet verkligen närhet till marinens personal och även oss. Jag fick särskilt upplysa en del officerare och våra tolkar om detta - att inget om våra utredningar m m fick komma ut, allt som sades skulle gå via vår informationscentral och viktigt så. För några ett inte så positivt besked, det var ju ”spännande att tala med media och känna sig betydelsefull”. Också en säkerhetsåtgärd som i huvudsak fungerade.

Till Karlskrona hade också tidigt kommit en stark avdelning från FJS/Fallskärmsjägarskolan. De blev då utposterade för bevakning på öarna närmast ubåten på skäret. Också för att vid behov kunna ingripa om något särskilt skulle hända, ubåtspersonal försöka lämna eller ubåten komma loss för att kanske rymma ut ur skärgården. Vad visste vi ju inte. C FJS kontaktade mig om detta och förslog att om så behövdes kunde man med styrkan borda ubåten och ta hand om alla i ubåtspersonal där. En nästan krigisk situation skulle det då kunna bli, något som jag i min roll inte helt såg vidden av.

Som vi förstod det, efter en hel del hårda förhandlingar mellan UD/Högkv i Stockholm och sovjetiska ambassaden där, närmade sig dagen då vi skulle få fråga ut personal på ubåten. Det blev snabbt beslutat att så skulle ske ombord på ett svenskt örlogsfartyg, torpedbåten Västervik, på en plats ute i skärgården. Dit skulle farygschefen örlogkapten Anatolij Gusjtjin och hans ”andre man” kapten Vasilij Besedin bege sig. Också blev beslutat att ÖrlB S stabschef kommendörkapten Karl Andersson, som ju haft kontakt med ubåtsledningen från första dagen, skulle vara vår formelle ledare av utfrågningarna. Flera alternativ hade diskuterats, men klokt tycker jag beslöt Forsman att Andersson var ledaren. Detta även om han inte deltagit i våra ”tekniska utredningar och andra förberedelser” som pågick och inför utfrågningarna. Det fick uppvägas av att han hela tiden varje dag haft kontakt med ubåten och var känd av fartygschefen. Vi andra var mer okända.

I utfrågningarna på Västervik skulle även personalen från den sovjetiska ambassaden marinattachén kommendören Jurij Prosvirnin och civile ambassadsekreteraren Boris Grigoriev få närvara (men inte aktivt delta). De båda var dessutom GRU-officerare, tillhörde alltså det sovjetiska militära underrättelseväsendet. De hade ett klart uppdrag i Sverige utöver sin diplomatiska status.

Med en knapp dags varsel kom sedan utfrågningarna till stånd, vi kallade dem inte förhör, utan skedde mer som lugn utfrågning. Gusjtjin och Besedin fördes till tb Västervik och vi fick se och träffa dem för första gången. De gav båda ett lugnt men ändå lite nervöst intryck. Situationen kändes laddad. Utfrågningarna skedde i tb´s gunrum (matsal), där vi nio personer ”klämdes in”. Lite trångt var det, vi hade bord mellan oss som då både inrymde sjökort, antecknings- material och inspelningsutrustning/bandspelare (som sköttes av mig). All utfrågning spelades in - ett viktigt material för oss vid vår analys sedan.  Vi hörde Gusjtjin och Besedin separat (de hörde inte varandras utfrågning).

Före utfrågningen fick ambassadpersonalen träffa Gusjtjin och Besedin och ha kort samtal med dem (vi kunde inte höra vad som sades). Tyvärr, tänkte jag, men det var ju en ”fredstida” händelse. Det hade dock varit intressant att höra vilka instruktioner de fick och för att kanske bättre förstå svaren på våra frågor. 

Den direkta utfrågningen skedde sedan mest av Karl Andersson (allmänt) och Emil Svensson (marina och tekniska detaljer), vi andra bidrog med enstaka delar. Av sekretesskäl kan jag inte gå in på alla delar i vårt arbete med ”fråga-svar”. Mycket handlade om var ubåten varit de senaste dagarna/veckan och varför man kommit in i svensk skärgård och gått på grund. Gusjtjin hävdade att man hade fått fel på navigeringsutrustningen och därför gjort en beklaglig felnavigering på slutet av operationen. Man hade ”trott och avsett” sig vara i ett mindre område i södra Östersjön öster Bornholm närmare polska kusten, han visade det området på sjökort. Att man gått in i Karlskrona skärgård var inte alls avsikten. Gusjtjin fick redogöra för ubåtens navigeringsutrustning och gjorde då troligen ett misstag i sin redogörelse, vilket fick Prosvirnin (otillåtet) att försöka ”rätta” honom. (Just detta om navigeringsutrustningen på ubåten blev viktigt vid den mer överraskande tekniska kontroll som skedde samma kväll ombord på U 137, dit vår marintekniska personal under främst Svenssons egentliga ledning kom. En kontroll som inte visade några fel på utrustningen. Jag deltog inte detta besök på ubåten, ej heller någon ambassadpersonal).

Efter Gusjtjin skedde utfrågning av Besedin. I pausen före detta (och även medan vi frågade ut Besedin) fick Gusjtjin sitta i en annan hytt. Han var då ensam och erbjöds kaffe och smörgås av mig. Inget ville han ha. Men sedan jag visande honom själv druckit och ätit lite av en smörgås, ändrade han sig och åt. Trodde han att vi kanske skulle ha förgiftat maten till honom? Då med honom för mig själv lekte jag med tanken ”om han ville hoppa av, skall jag fråga honom, hur skulle vi göra då”. Jag hade ju honom ensam, kunde nog ha fått honom praktiskt ut från torpedbåten. Men i det utrikespolitiska läge vi var med ubåtsincidenten nu, gjorde jag inte så, det var ingen lämplig situation. Jag hade heller inget mandat för sådant agerande.

Utfrågningen med Besedin gav inget nytt. Hans roll på ubåten som andre man var mer av politiskt slag, han var inte heller separat ubåtsutbildad, det framgick klart av hans svar. Inte heller hade han ubåtstecken på uniformen, kunde vi se.

Efter utfrågningarna (en process som tog nästan åtta timmar), de var ingående och detaljerade, fick de båda återgå till U 137. Medan vår utfrågning pågick, ändrades vädret emellertid mycket markant till det sämre. Det blev stor risk för ubåten som ju satt fast uppe på skäret. Den fick dras loss av svensk bärgare och i fritt läge läggas i skydd längre in i Gåsefjärden. När detta under utfrågningen berättades för Gusjtjin, märktes en klar lättnad hos honom.

Efter utfrågningarna önskade Prosvirnin direkt få telefonera från torpedbåten till ambassaden, han ringde då till ambassadrådet Rymko (även han troligen GRU-officer). Vi lyssnade på hans samtal men det gav inget för oss, bara en enkel rapport om att ”förhören” skett.

Även vi rapporterade sedan om utfrågningarna och vägde då även in undersökningen på kvällen på ubåten. Vi hade en klar bild av vad som skett och för vår rapportering fanns flera scenarier om U 137´s väg till Gåsefjärden, som var önskvärt få ytterligare kontrollerade. Vi behövde fråga ut fler personer på ubåten och efterhand framställdes sådana önskemål från vår grupp.

Denna fortsatta utfrågning kom till stånd några dagar senare och då ombord på U 137 (utan någon ambassadpersonal med där). Kanske denna fortsättning var lite överraskande för ubåtspersonalen där, kändes det som. De verkade illa förberedda då eller kanske trötta efter en vecka i Gåsefjärden.

Pavel Savtjenko, högbåtsman som varit utkik på ubåten när den i ytläge hade gått in skärgården och sedan på grund, fick svara på en mängd frågor. Han vara klart nervös och nog egentligen rädd, tyckte vi. Det framgick klart för oss att man/han borde ha sett fyrsken i skärgården och sikten hade varit bra. Även navigeringsofficeren ombord löjtnant Korostov (han vägrade uppge förnamn) fick frågor om navigeringen. Vi krävde att också få se bestickjournalen (där allt om hur fartyget hade gått antecknas kontinuerligt). Jag skrev av de sista anteckningarna där vid tiden/timmarna kring grundstötningen. Jag tog mig sedan friheten att bläddra bakåt och skrev snabbt av noteringarna för flera dagar. Vi ville ha ett större underlag om U 137´s väg till vår skärgård och hade förberett oss för det. Men efter en stund lade Gusjtjin sin hand över boken och jag kunde inte gå längre bakåt. Vi fick det underlag som vi behövde. Vi kunde också se att man ändrat i journalen om kursen kort före grundstötningen, man hade försökt ”rätta till” genom att tillägga ”nya siffror”. Inte alltför proffsigt utfört. Stilen och pennan var en annan än för det övriga, kanske hastigt gjort.

Våra utfrågningar på U 137 var klara. På ubåten hade vi också träffat kommendören Josef Avsukjevitj, som nog var den egentlige chefen där. Om han var övervakare/utbildare över betydligt yngre Gusjtjin, eller om han ledde en större operation med U 137 eller flera ubåtar visste vi inte då. En utfrågning om sådant låg utanför vår uppgift och han var inte heller närvarande vid utfrågningen ombord. Han gav oss en bild av ”en säker man”, som också visade upp ”svenska tidningar med många bilder av U 137”, som han fått till sig ombord under veckan (troligen från de marinofficerare ur ÖrlB S som hela tiden hade kontakt till ubåten).

När vi skulle lämna ubåten gjorde vi det från gunrummet där utfrågningarna skett och upp genom ubåtens torn. Jag var då sist i vår grupp och stod ett tag med handen på dörren till torpedrummet som jag uppfattade det. Där fanns markeringar som jag önskade jag hade kunnat fotografera. Detta var före mobiltelefonens tid, jag hade ingen kamera.

Hade markeringarna koppling till kärnvapen, tanken förespeglade mig. Men jag lämnade ubåten ovetande. Tänkte i stället på här har jag varit ombord på en sovjetisk ubåt under en operation i svenska farvatten, jag dessutom arméofficer (även om jag hade marinuniform då). En viss spännande känsla.

Sedan följde vårt fortsatta analysarbete och vi kunde rapportera till Högkv att det säkerligen inte var felnavigering och vi hade en klar bild av U 137´s resa nära och i svenska farvatten under senaste veckan.

MB S Genlt S-O Olson hade under veckan besökt C ÖrlB S och jag hade då haft samtal med honom om vårt arbete och vi kände (liksom från Forsman) ett klart stöd för vårt viktiga utredande.

Vårt uppdrag var genomfört. Vi väntade alla nu på två saker - vår regerings slutsatser och besked till oss och ”hela världen”.

De kom i Utrikesdepartementets formella protestnot:

Den svenska regeringen får till Sovjetunionens regering framföra sin skarpa protest mot den kränkning av svenskt territorium och svenskt militärt skyddsområde som avsiktligen ägt rum med den sovjetiska ubåten 137. Den svenska regeringen kräver att Sovjetunionen förhindrar ett upprepande av denna grova kränkning mot Sverige och mot folkrättens fundamentala principer.

Statsminister Torbjörn Fälldin sade vid den officiella presskonferensen vidare:

. . . . är en allvarlig kränkning av Sveriges suveränitet och territorium redan detta att ett främmande örlogsfartyg tränger in på militärt skyddsområde. Vad som är ännu allvarligare och vad jag för första gången ger offentlighet åt är att enligt de undersökningar som vi företagit är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapenladdningar. Med ännu större sannolikhet - en sannolikhet som gränsar till visshet – kan det sägas att uran-238 finns ombord. Och ingen har kunnat finna någon annan användning för detta uran. Detta gör att det i själva verket rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget.

Vi liksom alla andra - trots att vi i vår grupp ju egentligen visste – blev överraskade av statsministerns klara besked. Vi hade på något sätt varit i vår bubbla i Karlskrona, nu gavs hela vidden. Det blev för ett ögonblick helt tyst i Örlogsbasens ledningscentral när vi hörde beskedet.

 

Med Ubåtskommissionens slutsats (då de granskat allt underlag om cirka 15 års ubåtsjakt) sades bl a om U 137-incidenten:

Den ryska sidans version av händelseförloppet innebär att man av en slump råkade lägga in den kurs som förde rätt in i det trånga inloppet till Gåsefjärden och att man inte förrän vid själva grundstötningen blev varse att man kommit in i ett skärgårdsområde. Ljuset från fyrarna tolkades som fiskeprickar, ljusen från bebyggelsen som fiskebåtar och de omkringliggande öarna som ´oljefläckar´. Att slumpen skulle leda U 137 på exakt rätt kurs in i Gåsefjärden är i sig mycket osannolikt, i synnerhet om man beaktar den nämnda kursändringen. Men att ubåtens besättning, som manövrerade båten i övervattensläge mellan öarna, inte rätt uppfattade signalerna från de mycket ljusstarka fyrarna i området, de omgivande öarna med växtlighet och upplyst bebyggelse samt ljuset över Karlskrona är helt enkelt inte möjligt . . . . . vi finner alltså att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktligt.

U 137 lämnar svenskt territorialvatten efter några dramatiska dygn då världens blickar var riktade mot Sverige. Foto ur Blekinge Läns Museum arkiv.

Utöver detta avslutningsvis några ord som jag vill ge i en krönika som denna med mina egna minnesbilder. Jag är imponerad av många personer i Karlskrona som jag fick samarbeta med nära - Lennart Forsman den samlande ledaren av operationen på plats i Karlskrona, Karl Andersson med nästan överallt i kontakterna med ubåten, Roderick Klintebo med analysgruppens oförtröttlige och mycket kunnige Emil Svensson och Rolf Malm samt underrättelsemannen Erland Sönnerstedt. Alla arbetade de systematiskt, förutseende, flexibelt och med stor analytisk marin och militär kompetens. Marinofficerare, som jag kände det, verkligen kunde fungera bra med ”ansvar både i hårt väder och krig”.

Vår lilla arbetsgrupp (Emil, Rolf, Erland och jag) fick som avslutning, sedan U 137 lämnat Sverige på fredagen 6 november och jag även återlämnat min lånade marinofficersuniform, tillsammans inta och njuta av en ”stor härlig sill-lunch med allt inkluderat” på Sjöofficersmässen i Karlskrona, och vi kunde då tacka varandra.

Vi kände att vi hade aktivt bidragit med vår del och förmåga till att hävda svenskt försvar även nu i fredstid under en mycket unik incident i våra farvatten.

Med sista planet till Stockholm från Kallinge på eftermiddagen återvände vi sedan till vardagen och våra uppgifter i Marinstaben och Försvarsstaben, men det är en annan historia. . . . . . . .

Lennart Borg

2020-09-13

 

Litteratur.

Anders Hellberg, Anders Jörle: Ubåt 137, tio dagar som skakade Sverige, 1984

Emil Svensson: Under den fridfulla ytan, 2005

Bengt Gustafsson: Sanningen om Ubåtsfrågan, ett försök till analys, 2010

Högkv: ÖB rapporter, informationsunderlag om U 137-händelsen, 1981-1984

U-137 – dagen då ryssen kom till Karlskrona

Efter att ha läst Lennart Borgs utmärkta artikel slog det mig att det kunde vara intressant att se på händelsen ur ett annat perspektiv. Jag tog kontakt med Rolf Lindén som jag mött tidigare i min befattning som handläggare Lokalförsvarsartilleri i södra Sverige. Rolf var villig att på ett personligt sätt berätta om hur han upplevde händelsen.

 

Ulf Weinsjö

Av Rolf Lindén

Händelsen U 137 måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Sedan Andra världskriget hade Sovjetunionen med brutalitet upprätthållit sitt välde. Uppror i Berlin 1953; uppror i Ungern 1956; uppror I Tjeckoslovakien 1968: alla slogs ner med förkrossande vapenmakt. 1962 försökte Sovjet rubba maktbalansen genom att gruppera kärnvapenrobotar nära USA, Cubakrisen.

1981 var Sovjet på väg att förlora kapprustningen.  Som svar på Sovjets framgruppering av medeldistanskärnvapen i Europa, hade Väst genom det så kallade dubbelavtalet utplacerat Pershing- och kryssningsrobotar i Europa och fått ett övertag, eller åtminstone balans i Centraleuropa.

Sovjet strategi var att till varje pris utnyttja sin förstaslagskapacitet, det vill säga vara den som inledde kärnvapenkriget, för att på kort tid (3 dagar – en vecka), genom massiv kärnvapeninsats, slå sig fram till Atlantkusten. Över 350 kärnvapen avsågs användas. För Sverige fanns ett 30- till 60-tal kärnladdningar avsatta. Skillnaden i uppgifterna kan bero på att den senare även upptar spetsnaz´ kärnladdningar, utplacerade kärnvapenminor, torpeder osv.

Planläggningen omfattade en snabb insats mot Danmark och delar av södra Sverige, för att behärska Östersjöutloppen; en nödvändighet för att säkerställa att Sovjets ubåtsflotta och övriga enheter i Östersjön skulle nå sina egentliga operationsområden. Annars skulle större delen av Östersjöflottan vara instängda. I den planläggningen fick naturligtvis marinbasen i Karlskrona, med varvskapacitet och goda baseringsmöjligheter i den blekingska skärgården, inte komma i ”orätta” händer. Den måste intas – eller förstöras.

1981 var läget i Polen starkt oroande för Sovjet. Fackföreningen ”Solidaritet” hade startat en frigörelsevåg som måste betvingas.   På hösten satte Sovjet in den största amfibiska operationen i Östersjön någonsin; Zapad 81. Zapad betyder väst, i detta sammanhang (anfall mot) väst. Operationen riktade sig dock, till vår och NATO:s lättnad, mot Polen. Polackerna drog säkert en lättnadens suck, de också, när de landstigna sovjetstyrkorna återvände tillsina baser.

U 137, eller S-363 som hon egentligen hette, gick efter deltagandet i Zapad 81 till sin hemmabas i Baltikum. Därifrån påbörjades en resa, som inte skulle sluta som planerat.

 

Militära fartygs verksamhet leds normalt med vad som kallas företagsorder. Företagsordern för S-363 (i fortsättningen kallad U 137) anger att hon skall vara kärnvapenbestyckad.

U 137 verksamhet från det hon lämnar basen fram till grundstötningen, är noga (ofta på minutnivå) dokumenterad från svensk sida.

 

I korthet ska ubåten gå till sovjetisk bas i Polen, ta ombord två kärnvapen samt en kommendör (ovanligt). Därefter ett besök i Östtyskland, bland annat för viss proviantering.  Besöket uppskattades inte av östtyskarna, så besättningen fick skyddas av östtysk militär vid besök i land. Cigaretter var tydligen en bristvara ombord. Därefter patrullering i den så kallad Byxan

 Detta är den så kallade ”Byxan”, spaningsområde för sovjetiska ubåtar. U 137 egentliga färdväg är som synes den övre Bilden är från mitt exandreofficerens (politiske officeren) Besedins bok, med hans personliga hälsning. Observera piken med den felaktiga dateringen!

Där kontrolleras in- och utgående sjötrafik i Östersjön, främst andra staters ubåtar.

Den 24:e oktober kl 22.47 respektive 22.58 få U 137 två signalmeddelanden. Innebörden är, att fartygschefen ska ta fram paket A, med hittills för honom hemliga order, ur sitt säkerhetsskåp samt agera efter dem.

Där påbörjas U 137 del i en stor operation mot Sverige. U 137 manövrerar för att på kvällen den 27:e oktober tränga in på svenskt inre vatten, inom militärt skyddsområde, bild 1.

Själv seglade jag in där, ett antal veckor tidigare. Citat ur min dramatiserade berättelse ” I sista minuten”*:

En fin helg närmar sig slutet. Efter en skön slör från Utklippan tar vi oss in i Gåsefjärden med Ohlson 29:an ”Miss O”. Angöringen är inte helt enkel, kusten är låg och grynnig. Med en ögonhöjd på bara två meter över vattnet syns sjömärkena sent och soldiset suddar ut konturerna. Väl igenom det trånga inloppet är det raka spåret och kaffedags. Jag går i militärledens ensmärken på X-skär, men tittar mest bakåt för att hitta nästa, den aktre enslinjen på Y-skär. Hitre triangeln ser jag, nästan svart i motljuset, men den bakre? När jag kommer in i linjen ska jag gira babord för att gå fri upp i Gåsefjärden. Snabbkoll på läget igen. Nej, vi ligger rätt. Upp med kikaren igen. Var är det bakre ensmärket? När jag tittar framåt igen inser jag att vi är farligt nära Torumskär. Det bakre ensmärket på Y-skär syns inte, det måste ha rasat ner. På måndag ringer jag Örlogsbasen, som ansvarar för lederna, och rapporterar.

 

Senare kommer en annan skeppare på samma kurs, på natten. Gustjin upptäcker inte att enslinjen” visar fel”, förrän det är för sent.  U 137 går kraftigt på grund. Senare kontrollerar jag: jodå, min iakttagelse är noggrant införd i loggboken innan ubåtens grundstötning.

Enslinjen är inte reparerad den 27:e oktober 1981.

På kvällen har U 137 noga fastställt sitt läge genom ett antal manövrar runt Utklippan, södra Östersjöns ljusstarkaste fyr. 

 

U 137 angöring på svenskt territorium/inre vatten. Svenska och sovjetiska tider. Bild från Marinnytt.

På grund av svensk försöksverksamhet med ubåt och helikoptrar i området, man testar en ny ubåtsjakttorped(!), har U 137 tvingats till försiktigt euppträdande, i u-läge. När kusten är klar går hon in mot Gåsefjärden. Hon går upptill ytan, intar halvläge (någon meter kvar till fullt ytläge, tänder lanternorna och går för dieseldrift. Hon kan nu i mörkret tas för en fiskebåt; radarövervakningen ser inte inne i skärgården.  U 137 använder (den hemliga) militärleden. Då denna är ur funktion (se ovan), går hon kl 19.57 kraftigt ett grund vid Torumskär. 

U 137 på grund vid Torumskär

Hon försöker backa loss för eldrift, (ubåtstypen KAN INTE backa med dieseldrift) på en och båda propellrarna fram till 20.13, då släcks gånglanternorna. 20.25 startas dieslarna för att ladda batterierna för första gången. U 137 har alltså tomma batterier, något som ingen ubåtschef skulle ens tänka sig vid patrullering på fritt hav. Kl 21.00 fastställs läget till ”N 56 grader 03 minuter; O 15 grader 46 minuter”. Den positionen hamnar på ön Inlängans södra udde, knappt 2 distansminuter (ca 3,5 km) bort. Felet beror antagligen på att det är ett Deccaläge (elektroniskt navigationssystem), som kan visar sådana fel inne i skärgård. Hade man lagt ut läget på det storskaliga sjökortet över Blekinge (som Karl Andersson fick se som hastigast dagen därpå), hade missen upptäckts. Givetvis meddelar man sitt läge till sin ledning.

ALLTSÅ:  27:e okt kl 21.00 vet U 137 var hon varit, och är. Ingen felnavigering, bara en alltför sen babordsgir i militärleden. Positionen är mer än tillräcklig för att en fritagningsstyrka ska gå rakt mot platsen. U 137 kar kärnvapen ombord.

 

U 137 signal om platsen för grundstötningen förorsakar kanske en viss förvirring på Sovjetsidan. Den Triton 2, som också befinner sig på svenskt vatten i Blekinge, får order att gå söderut för att plockas upp av en Muna. Det försvinner upp i Finska viken.

Bild 4: Triton2. Trots vissas ihärdiga förnekanden av deras existens,               Bild 5: En Muna. Det här, till synes oskyldiga fartyget

står ett antal sådana här uppställda i forna Sovjet.                                    kunde bära med sig en del otrevligheter.

                                                                                                                       Fanns rätt många sådana.

Sverige har, i samband med de hemliga torpedproven, dessutom indikerat en möjlig ubåt i västra delen av Blekinge vid denna tid.

Onsdagen den 28e oktober kl 09.54 ringer Ingvar Svensson på Sturkö och rapporterar att fiskaren Bertil Sturkman kl 22.00 igår sett en ubåt på grund i Gåsefjärden, med en främmande flagga hissad. Vedettbåten Smyge avgår till platsen med stabschefen, kommendörkapten Karl Andersson ombord. Kl 11.12 konstateras från Smyge att en sovjetisk ubåt, typ ”Wiskey” står på grund vid Torumskär. I området gäller, förutom att det är militärt skyddsområde, också förbud mot dykning, ankring och fiske. Det finns en fast sjöminering från Kustartilleriet på platsen.

Informationen om U 137 når ÖB och BK/fo 15 cirka 1130.

 

Ur ” I sista minuten”*:

När jag kommer tillbaka till staben och min operativa sektion möts jag i dörren av underrättelseofficeren, som utan ett hej säger: ”Det står en sovjetisk ubåt på grund i Gåsefjärden!” ”Lägg av, jag har inte tid med sånt trams! Jag ska hämta ungar hos dagmamman och är redan sen!”    Bakom honom dyker andra allvarliga ansikten upp: sambandsofficeren, armémajoren som planlägger markstriderna, bevakningschefen, sekreteraren….  Det är verkligen sant!

Samling i ordersalen. På några minuter får jag läget i stort klart för mig. Chefen, som vi kallar CBK, det är chefen för Blekinge Kustartilleriförsvar/fo 15, är på väg tillbaka från kuppförsvarsövningen i Malmö som avbrutits; minutläggaren som skulle snabbminera i Öresund har fått ny order. Beredskapstroppen med sina tjugo man är larmad och på väg ut (utspisa först!)

Snabbt, nya beslut: Se till att INGEN lämnar Rosenholm, Kungsholmsfort eller staben. Kuppbemanna minstationen på Hästholmen. (Det innebär att särskilt avdelade stambefäl och några av årets värnpliktiga kan använda förbandets hela stridsförmåga i minst en vecka). Det tar bara någon timma.                                               Larma försöksförbandet med den nya 12-cmpjäsen på Torhamns skjutfält, avvakta vidare order.

          

Nya, alarmerande underrättelser kommer från örlogsbasen: sovjetisk fritagningsflotta på väg till området!

Vi gör en snabb inventering. Vilka resurser kan vi få igång innan fritagningsflottan kommer fram? Vad kan göras för att säkra och öka på vår styrketillväxt? Hur minimerar vi riskerna för egna förluster? Hur hanterar vi det civila samhället?  Vi inser att vi aldrig hinner få igång några krigsförband  -  vi får leda med fredssystemet och använda nu gripbara resurser.

Den splitternya, självgående pjäsen på Torhamns skjutfält får order att omgruppera för att kunna skjuta i Gåsefjärdsriktningen.  Den håller egentligen på att skjuta in barlastad försöksammunition (utan sprängämnen), men det kan Sovjet inte veta säkert. Dit med stridsammunition från de moderna fasta batterierna så fort det går, och framför allt, visa att här finns ett förband med det nya eldledningssystemet berett att ingripa!  Det är artillerieldledningen (arte) 719, först i världen med ostörbar, avståndsmätande högenergilaser, avancerat TV-system samt sin helt unika precisionsradar med topphemliga störskyddsfunktioner.

Värre är det med Tjurköbatteriet. Pjäserna står stadigt i urberget, men den gamla eldledningen är borta och den nya är inte på plats. Det känner Sovjet till, tack vare den holländske studenten, han som trodde att han gjorde freden en tjänst. Ordern går till KA 2 på Rosenholm: Till varje pris som helst, få omedelbart ut en rörlig arte 719 till Tjurköbatteriet; och koppla in den! Få dit befäl och värnpliktiga för att bemanna och klargöra två pjäser! Underrättelseofficeren lyckas, tack vare tidigare idogt samordningsarbete och goda personkontakter, på krokiga vägar få information från lokala FRA-anläggningar (vi svarar ju för deras skydd); läget klarnar ytterligare: framåt 21-tiden kommer det att dra ihop sig.  Vi måste få dit en eldledning! Hinner vi?

Vi ansvarar för samordningen med det civila samhället i fred som i krig. Om några timmar kan vi ha ett oanat katastrofläge i länet. Nu visar sig nyttan av alla samövningar och krigsplanläggningar. Vi kallar till informations- och samordningsmöte i ordersalen kl 1900: Länsstyrelsen, Landstinget, Karlskrona kommun, Polisen, Säpo, Kustbevakningen, sjukhuset osv. Alla förstår vad som gäller; inga onödiga frågor, inget krångel om tidpunkt, inga formella krumbukter.  Alla kommer, och ska ta med så mycket underlag man kan.

Hela staben sätts i arbete. Det här rör inte bara min operativa sektion. Alla går upp på högvarv. Underhållssektionen måste på några timmar få ut stridsammunition till Gåsefjärden, Torhamn och övriga förband.  Förplägnad och förråd måste upp i 24-timmarsdrift, sjukvårdsresurser fram till förbanden längst ut, personalförstärkningar hämtas från andra delar i landet och avlösningssystem måste börja planeras redan nu. Ledningssystemet ska riggas till, lokalt och regionalt.  Stabschefen rullar igång staben nästan som vid mobilisering. Behoven definieras snabbt, besluten kommer omgående, uppgifterna delegeras långt ner. Vid sjuttontiden snurrar alla hjulen på högvarv, och faktiskt, stabsarbetet börjar fungera som vid vilken krigsövning som helst, fast på fredsstabsplatsen!

 

CBK beslutar sig för att leda från plats. Minutläggare 13  (Mul 13) går till vår brygga på Killeberget, bara några hundra meter från inkräktaren. CBK upprättar sin Uplats ombord och får snabbt en fast telefonlinje till staben. På platsen råder en viss oordning, med med örlogsbasens, kustflottans, kustbevakningens, polisens och våra båtar och fartyg, för att inte tala om journalister och nyfikna i allmänhet. Ledningssystemet måste riggas till, så där finns jobb nog. CBK beslutar att vår Vakthavande Officer (VO) omgrupperas till Mul 13 Samordningsmötet med civila myndigheter: Länsstyrelsen, polisen, SÄPO, åklagare, Kommunen, Landstinget, Räddningstjänsten med flera drar igång.

Ur  ”I sista minuten”:

Mötet börjar prick 1900. Jag lämnar en snabb, men bred redogörelse av vad vi vet och vad som gjorts. Varje myndighet och organisation redogör på några minuter på motsvarande sätt. Efter uppdateringen diskuteras fortsättningen. Vi kommer snabbt fram till att vi måste utgå från ett ”värstascenario”, om det skulle gå åt pipan.

Inledningsvis behöver Försvaret all erforderlig stöttning som kan fås från det civila samhället, samtidigt som alla katastrofplaner aktiveras. Stora skadeutfall, även på civila sidan, på infrastruktur och inom andra områden kan inte uteslutas. Vi måste kanske utrymma, åtminstone delar av staden, förberedelser påbörjas omgående. Om ubåtsbesättningen ska tas i land, ska den omhändertas enligt Genévekonventionen, men också så att risken för ”tredje man”, civilbefolkningen, minimeras. Samspelet mellan militär, polis, åklagare samordnas så att vi inte springer i vägen för varandra. Ett stort område runt Gåsefjärden behöver avlysas, både för verksamheten på plats, men också med tanke på tredje mans säkerhet.

Under cirka 10 minuter överlägger enskilda stabsmedlemmar med respektive myndighet, beslut fattas snabbt. Länsstyrelsens försvarsdirektör och jag ritar gemensamt ut det område som ska avlysas på kartan samt dikterar avlysningsbeslutet. Varje myndighet redogör under några minuter för fattade beslut, så att alla är informerade. Efter 45 minuter är mötet slut, men dessförinnan har vi bestämt att genomföra motsvarande möte klockan 1900 varje dygn framåt. När försvarsdirektören går, får han den utskrivna avlysningstexten i handen.

 

På kvällen är det något lugnare på Gåsefjärden på plats finns ett kustbevakningsfartyg, fartyg från Örlogsbasen samt Mul 13. Inga stridsfartyg, precis, förutom någon enstaka torpedbåt.. Till sjöss finns några torpedbåtar samt ubåten Neptun, på väg mot hamnen. Attackflyget planerar beväpning med sjömålsrobotar, insatsklara under kommande dygn.

Den sovjetiska fritagningsflottan närmar sig, med bestämd kurs mot området.

Ur ” I sista minuten”:

Äntligen kommer rapporten: arte 719 på plats!  En samfälld suck går genom oprummet. Men det är nu bara en kvart kvar innan Sovjet kan bryta territorialgränsen, vi HINNER INTE!                                        Jag griper vårt sista halmstrå.  Eldledningen får order att omedelbart strömkoppla samt starta radarn i spaningsmod. Förtrytsamma invändningar kommer omedelbart: Eldledningen är inte horisonterad ännu! Jag vet det.  Den måste vara i absolut våg, för att mätvärdena ska ge underlag för maximal träffsannolikhet. MEN DET ÄR INTE DET, DET GÄLLER NU! För jag vet, att signalspanings-utrustningarna därute ögonblickligen registrerar och identifierar artillerieldledningen och att den sänder i spaningsmod. Men de kan INTE se, huruvida stationen är i våg eller ej, och chefen därute tänker förstås inte ens tanken, att vi skulle missa något sådant. Efter ett par evighetslånga minuter kommer så rapporten: Ja, vi sänder. Ja, vi ser styrkan på radarn. Vi mäter kurs och fart. Kursen och farten är förstås samma som styrkan haft tidigare, men nu har vi en egen lägesbestämning och kan själva avgöra om, var och när styrkan bryter gränsen.

De främsta fartygen är nu bara 2 km från gränsen. Nästa order: Gå över i målföljning, mät på det största ekot! Det är jagaren 446 med amiralen ombord, och den bästa signalspaningsutrustningen: amiralen ska direkt få veta, att vi har låst på hans fartyg, vad gör han åt det?       

Invändningarna kommer givetvis som ett brev på posten från Tjurkö. De därute måste tro att jag helt tappat koncepterna. ”Vi har ju inte mätt in oss än, och inte nordorienterat!”  ”Vi har inte kopplat in pjäserna än, det går ju inte att skjuta!”  Visst, för högsta träffsannolikhet måste systemet vara orienterat mot geografiska nord på delar av ett streck när, och dessutom vara inmätt i rikets koordinatnät med centimeternoggrannhet. Det är faktiskt knappt ett år sedan jag var ställföreträdande bataljonschef på en av våra rörliga kustartilleribataljoner. Och för att begripa att det inte går att skjuta om pjäserna inte är inkopplade, behövs ingen större taktisk utbildning. Men amiralens signalspaning kommer inte kunna avgöra om vi är orienterade, inmätta eller har pjäserna inkopplade: själv kan han bara utgå från att så är fallet. Han vet att vi ännu inte räcker riktigt fram till honom, men några kilometer efter det han passerat gränsen så….                                                              ”Men hur som helst är det ju inte säkert att svenskarna vågar öppna eld i alla fall…..  Det är bara att fortsätta, order är order.”

I oprummet kokar det. Alla ryggar med fältskjortor är genomvåta, till och med sekreteraren som även i stressade lägen är lugn och sval, ser något varm ut.

All annan verksamhet har avstannat.

Här står det och väger.

Nästan motvilligt kommer rapporten: vi målföljer på största jagaren. Någon minut senare: Samma kurs och fart som tidigare. Tusen meter kvar till gränsen. Kort. Lakoniskt. Professionellt.

En enda möjlighet kvar. Hoppfrekvensen. Eldledningens radar har en topphemlig funktion, i och för sig känd av operatörer och vissa taktiker, och av Sovjet förstås (allt annat vore ju tjänstefel från deras sida!)  Och ett hot man inte kan göra något åt är mer skrämmande än det man inte vet om!). Hoppfrekvensen. En radar sänder ut tusentals pulser per sekund för att mäta in målet. Pulserna sänds på en fast frekvens. När man bestämt den frekvensen går det att skicka ut egna pulser på samma frekvens, med följd att radarn störs och får svårt eller hindras att mäta. Men arte 719:s hoppfrekvensfunktion är annorlunda: den sänder ut en puls på en slumpvald frekvens och tar emot den. Nästa puls sänds på en helt annan slumpvald frekvens, osv.  Den som försöker störa är alltid ett steg efter, och därför alltid på fel frekvens. Inte nog med det; radarn avgör också slumpmässigt hur många, och när pulserna skickas ut per sekund. Dubbelt omöjligt alltså: Inte vet man på vilken frekvens man ska störa, och inte heller när man ska skicka tillbaka en falsk eller störande puls. Signalspaningen kan bara se, att radarn börja sända inom ett stort frekvensområde. Enda motmedlet är att slå ut radarn med något vapensystem. En signalsökande robot ligger närmast till hands, den går ju så att säga på roten till det onda, med minsta möjliga kringskador.

Amiralen har säkerligen det alternativet redan uppe. Vi har ju spänt musklerna genom att låta Torhamnseldledningen påminna jagaren om sin existens då och då. Att Tjurköbatteriet med sina fyra pjäser nu målföljer på honom, har fått vågen att slå över till hans nackdel. Hans underrättelser har varit felaktiga! Men svenskarna vågar kanske ändå inte öppna eld, när han kommer närmare. Om det nu är ett kustrobotbatteri därute på Torhamn, är han redan innanför dess räckvidd, och i så fall skickas redan eldledningsinformation från radareldledningen på Tjurkö till kustrobotbatteriet. Men det är en sak, en svensk vapeninsats en helt annan.

”Vågar verkligen den svenska försvarsmakten utmana min nära totala lokala styrkeöverlägsenhet, när jag ändå bara ska rädda några nödställda ubåtsmatroser? Visst skulle jag kunna störa ut den där eldledningsradarn på Tjurkö för säkerhets skull – jag vet ju att svenskarna har de strängaste order att endast använda hoppfrekvensmoden i krig – och till och med då bara när det är absolut nödvändigt. Men det blir svårt att förklara varför jag håller på och stör svenska vapensystem, när jag bara är ute på en undsättningsexpedition. Nej, fortsätt enligt planen.”

1000 meter kvar. Tre minuter. Nu är stämningen i oprummet nästan iskall i stället.

BLUFFEN HAR HITTILLS INTE GÅTT HEM!

700 meter kvar. Två minuter. Nu finns ingen återvändo!

”Gå över i hoppfrekvensmod!”

”Skriftlig order erfordras. Vi är inte i krig”.  (Inte än, nej…)

 ”Skriftlig order kommer. Förbered!”

Jag kastar ner två rader på ett papper, undertecknar. Sambandsofficeren och sekreteraren vidimerar min namnteckning.

”Skriftlig order utfärdad och vidimerad!” 

”Jag går över till hoppfrekvens. Målet håller samma kurs och fart.  400 meter kvar!”

Trettio     o  ä  n  d  l i  g  a   sekunder.

”Oprummet!”                       ”Kom!”           ”Målfarten går ner!             Vänta! ………….                         Vänta!...........

Vänta!...........         Målet har stoppat!”  Bluffen gick hem, till sist. 

Klockan är 2100.

Amiral Kalinin sänder en signal med innebörden, att svenskarna är beredda att öppna eld. Även mot tunga sovjetiska jagare har batteri Tjurkö en överlägsen eldkraft, och han begär vidare instruktioner. Svaret kommer senare på morgonen: gör ingenting. Denna signaltrafik har bekräftats av dåvarande statsministern, Torbjörn Fälldin samt av en amiral ombord, som var med i bedömningen om batteriets eldkraft.

Ombord på den sovjetiska styrkan finns ett spetsnazkompani. 220 man. Planen är att ta sig in i Gåsefjärden, kapa ett svenskt fartyg och tvinga det att dra loss U 137. Om besättningen vägrar, ska den ”omhändertas”, så att man själv kan genomföra lossdragning. Operationen ska starta kl 03.00. Den avblåses 02.30. Om detta är vi, där och då, lyckligt ovetande. Det skulle med största sannolikhet lett till betydande förluster på båda sidor, samt en eskalering utom kontroll.

Cirka kl 03.00 är batteri Tjurkö eldberett (med en pjäs) även mot sjömål, och kan sätta vårt tidigare hot i verket, om så skulle behövas. Fritagning med våld är nu uteslutet, svensk styrketillväxt under natten och morgonen den 29:e är så stor, att konsekvenserna av våldsanvändning skulle bli katasrtofala för båda parter.

Men överraskningarna är inte slut. På förmiddagen får en ubåtsjakthelikopter kontakt med ännu en stor ubåt i området. På svenskt inre vatten, runt Utklippan. Helikoptern måste avbryta för tankning, men återkommer och får förnyad kontakt, nu 6 distansminuter söder om Utklippan, alltså svenskt territorialhav. En skärgårdsbo uppger mycket senare, att det fanns ”en likadan ubåt som på grundet”, utanför de yttersta öarna, dvs i området för den första helikopterkontakten.” Det skulle bara leda till besvär att rapportera alla ubåtar man såg, och nu fanns det ju redan en synlig!” Härute skötte man sig själv. Mest avskydda var i fallande ordning: kustbevakning, sjöpolis och militär. Möjligen kvalade Skatteverket in i ligan. Alltså: Ta ingen kontakt med militären.

En västtysk ubåt uppehåller sig då och då på internationellt vatten utanför Blekinge. Konstigt vore det annars.

 

Resten är, som man säger, historia. Genom ett fast agerande och bra samarbete mellan Statsministern och ÖB stod Sverige upp mot supermakten. Ett utmärkt agerande från Utrikesdepartementet (Ola Ullsten, Leif Leifland, Bo Teutenberg m fl) löstes det hela på ett sätt som vann omvärldens uppskattning, samtidigt som Sovjet fick några välförtjänta tjuvnyp.

Skickligt genomförda utfrågningar gav måhända inte konkreta svar i allt, men var desto mer avslöjande hur nonchalant en supermakt utträder.

Personliga initiativ gjorde, att det Sovjet absolut inte skulle avslöjas, ändå kom upp till ytan. Statsminister Fälldins tillkännagivande, att S-363/ U137 var kärnvapenbestyckad chockade en hel värld. Det fick det goda med sig, att det subversiva arbetet för en kärnvapenfri Östersjö( utom för Sovjet) kom helt av sig.

Försvarets insatser visade sig avgörande i många stycken. Ett politiskt uppvaknande gjorde att säkerhetsfrågor, beredskap, förmågor samt resurser uppmärksammades bättre. (under några år)

 

De senare, mycket långvariga och intensiva ubåtsjakterna inne i Karlskronaskärgården 1982, 83 och 84; samt omfattande information som erhållits efter Sovjetunionens fall visar områdets betydelse för Sovjets planering och måste ses mot Sovjets strategiska mål; att tidigt säkra Östersjöutloppen.  Operationen, där U 137 utgjorde en del, torde ingått i planen att förhindra annan basering (än sovjetisk) i området vid ett krigsutbrott. Utnyttjande av kärnvapen, som fjärrkontrollerade minor i områden, där skärgård försvårar möjligheterna att skjuta in kärnvapentorpeder i hamnarna, måste tas med i bedömningarna av det flagranta uppträdandet.

(Givetvis ska främmande ubåtsverksamhet runt våra kuster ses som en del i Sovjets mycket offensiva krigsplanläggning.)

Sammanfattning:

S-363 (U 137) ingick i en stor planerad operation med minst 2, troligen 3 stora ubåtar samt (minst) en miniubåt. U 137 gick på grund genom en felmanöver på platsen, inte felnavigering, vilket svenska regeringen hade klart för sig senast kvällen den 29:e oktober. Alla andra påståenden är i bästa fall lösa spekulationer men tyvärr mest resultatet av en omfattande desinformation; även från svensk sida.

Operationen passar väl in i den sovjetiska planeringen om att dels behärska Östersjöutloppen, dels förneka ALLA motståndare att kunna nyttja (marina) baser marina i södra Sverige.

Sovjetunionen avsåg att, om så erfordrades, med vapenmakt hämta U 137. En av anledningarna till det inledningsvis aggressiva uppträdandet torde vara att förhindra avslöjandet av kärnvapen ombord.

Avslöjandet om kärnvapen på svenskt territorium torpederade (!) de sovjetiska, och svenska, ansträngningarna att göra Östersjön till en kärnvapenfri zon; det hade betytt en kärnvapenfri zon för alla utom Sovjet, vilket givetvis var avsikten.

Händelsen medförde ett (temporärt?) säkerhetspolitiskt uppvaknande, ett blygsamt men dock återtagande av ubåtsjakt- och ubåtsskyddsförmåga, en uppstramning av ledning och juridik; både civilt och militärt.

 

Min personliga uppfattning är, att Sovjetunionens fall togs som intäkt för att raskt befria sig från dessa ”kostsamma” insikter. Resultatet syns tydligt idag.

 ---

 Rolf Lindén var vid händelsen chef för operativa sektionen (sekt 1) på Blekinge Kustartilleriförsvar/Fo 15 och kom att bli involverad i ubåtskyddsverksamhet fram till sin avgång 2000 (KA 2 nedläggelse. Han har varit KA expert i ubåtsskyddsutredningar, projektledare för uppbyggnaden av det fasta ubåtsskyddet, inklusive nya bevakningsbåtsserier, samt deltog i utvecklingen av regelverk, säkerhetsbestämmelser och taktik för ubåtsskydd. Utbildare inom Försvarsmakten och civilsamhället. Förbandschef med ubåtsskyddsuppgift (bataljon, KA-grupp).